26 timmars resa dörr till dörr (nästan i alla fall) – Tofo i Mocambique. En enda lång kust, täckt med sand och fullkomligt utlämnad till Indiska Oceancens krafter. Tidvattnet i området är mycket kraftigt och varierar på flera meter mellan flod och ebb. Detta är en av orsakerna till att så mycket plankton samlas. Vilket i sin tur drar till sig såväl mantor som valhaj. I mängder! Inga garantier lämnas men jag har i alla fall sett minst 20 valhajar och (faktiskt bara) en manta. Jag dök med Tofo Scuba, ett otroligt professionellt och kompetent dykcenter. Dessutom väldigt engagerat, de arbetar i olika water conservation projekt, mot hajjakt, de har ett egenutvecklat program utöver PADI´s stipendier för lokalbefolkningen och, inte minst, de arbetar mycket för säkerhet runt om dykningen. Såväl västerlänningar som inhemska divemasters och instruktörer, lika kompetenta allihop. De som söker sig hit utifrån för att jobba får verkligen slita, de utsätter sig för malariasmitta och de lever mitt i ett u-land är elen går i ett, där det vräker ner monsunliknande regn (mycket uppskattat förvisso, garanterat första gången jag längtat efter en rejäl skur i december..) Luftfuktigheten är enorm, det är som en ångbastu. Det är långt till närmsta tryckkammare (Durban, SA) och närmsta sjukhus har mycket kompetenta läkare men ständig brist på resurser. Men, detta vägs upp av ett marint liv utan motsvarighet.

Jag är verkligen urusel på UV-foto. Inte så mycket för att jag är dåligt avvägd, kanske mest för att jag inte riktigt vågar gå nära och har lite svårt med själva bildkreerandet. Allt ser ju så fantastiskt  ut då… Dessutom fick jag kondens i UV-huset, flera gånger. Måste ta reda på varför det blir så. Men Jon från Tokyo var med på två utfärder. Han fotade mer under vattnet än över, det säger väl allt? Han ska skicka mig bilder när han är hemma igen så jag ber att få återkomma. Tills vidare får ni hålla till godo med mina.

Dykningen i Mocambique är allt annat än djup. Ett dyk under 18 meter kallar de deep. Men divesiten ligger långt ut från land och reven är ganska flacka. Dessutom är det så gott som alltid en mer eller mindre kraftig ytström, en av dykledarna berättade om dykare som drivit 100 meter på några sekunder. En direkt nedstigning är därför mycket viktig. Där under finns sedan ingenting innan man ser revet på dess djup; 18 m, 22 m, 26m.. Som jag nämnde tidigare är inte alltid sikten den allra bästa (på de platser där de stora fiskarna finns). Det kan handla om bara några få meters sikt. Man åker ut med RIB:ar så det finns inga nedstigningslinor eller säkerhetsstoppslinor eller något annat. Bara du och Indiska Oceanen.. Ganska tufft med andra ord. Däremot verkar undervattenströmmar vara sällsynta, alltid något. Men även om sikten är halvdan; valhajarna och mantorna missar man inte ändå! Vilka sanslösa magnifika varelser!

Appropå malaria så hörde jag viktiga saker om profylaxen. Det finns preparat som ger automatiskt dykförbud! Satt brevid ett gäng holländare en kväll, bara en av dem fick dyka, resten åt “fel” preparat. Så kolla noga vad du ska ha, annars blir det inget dykt. Rapporter om blackouts på 18 m gör att inget dykcenter tar med dykare som äter fel preparat. Men, Malarone får man dyka på. Dock verkar det som om huden blir väldigt känslig, i alla fall min. Jag passar mig alltid noga i solen och körde med 50 samt kläder men fick jättekonstiga småblåsor som sedan flagnade. Helt utan solbränna. Dessutom lyckades jag möta en otrevlig manet, en blue bottle, när jag surfade. Åh våra goa nordliga brännisar.. Så harmlösa. Denna var riktigt jobbig och halva handen svullnade upp. Giftet är att jämföra med ett bistick. Det gjorde faktiskt riktigt ont, plus att det efter ett par dagar bildades blåsor som det var omöjligt att skydda. Nästan omöjligt att hålla sådana sår torra men jag klarade mig bra.  Så passa dig för nordliga vindar längs M´s kust, då driver dessa knallblåa maneter in mot land.

Vår Olof Palme var en ivrig kämpe för Mocambiques självständighet från Portugal. Detta har ingen 40+ glömt (det finns inte så många, medellivslängden är 42 år..). 1975 gav portugiserna upp (efter riktigt vidriga massmord av frihetskämpar där man helt enkelt använde branta klippskrev och tidvattnet för att mörda dem), därefter inbördeskrig till 1992.. Så folket är faktiskt väldigt nöjda med sina liv. Det är ju inte krigets helvete längre. Än i dag stödjer Sverige landet på många olika sätt. Här kan du läsa mer om hur:
Sedan finns det malaria, HIV-kvoten ligger på 10% och även om det inte råder svält så är de utfattiga. Men det ser ändå ljust ut, faktiskt. De tar hand om sina barn, de leker och älskar dem. Många barn får gå i skolan och det finns statliga stipendier för högre studier utan att de behöver lämna sin hembygd. Det finns en samhörighet och en glädje till livet som vi här i väst har tappat i kön till Mediamarkt eller Ikea.

Mänsklighetens vagga, det är verkligen ingen slump. Afrika är helt oemotståndligt.