Det behövs inte ett jubileumsår för att historiska vibrationer ska få en att både le och känna vemod. Sven Fribergs filmkväll var onekligen en såväl rolig som nostalgisk skildring av dykarlivet då, innan det var enkelt och tillgängligt. Med ett otroligt engagemang och en hel del jädrar anamma lade dessa bitna dykare då i början och mitten av 60-talet grunden till både klubbens verksamhet men även sportdykningens utveckling i Sverige. Idag när hela familjen tar ett OW innan chartern till Egypten är det en helt annan sak. Det speciella vi har i vår klubb bygger garanterat mycket på den ideologiska övertygelse och den sammanhållning som Sven och Co skapade. Och upptäckarglädjen, förmågan att anpassa sig till samtidens utveckling. Idag brottas vi med andra problem, ingen kan hävda att det är enklare nu, det är bara annorlunda. Och inte lika… riskfyllt är det enda ord jag kommer på. Ni vet vad jag menar.

Filmerna som vi äntligen fick se filmades av Ove Lind och Sven Friberg mellan åren 1962 -1967; en 8 mm som digitaliserats och 16 mm i orginalskick, visade med otrolig skärpa och väl bibehållen bildkvalitet renoveringen av Ambri, ett otroligt projekt där ett lastfartyg byggdes om till dykbåt med vilken de seglade både längs västkusten, till Norge, till Danmark ja ända till Tyskland. Självklart gick både topplockspackningar och tändrör sönder längs resans gång men med en majoritet av skickliga tekniker ombord avhjälptes problemen när de uppstod. Undertecknad vet mycket väl vad det handlar om att ge sig ut på sjön och ja… Det krävs en del även idag. Inte vem som helst som gör det. Faktiskt, trots våra GPS:er och annan finfin utrustning.

Klubbens första båt, med det vördnadsfulla namnet Dykbåten, fanns med. För tillfället med hytten på 🙂 Lite härligt stolliga har Karlskogas sportdykare nog alltid varit. Grundläggande faktorer som elverk, kompressorer, luftfyllning, klämma sig i en trång dräkt och uppleva sin egen förlossning ånyo – där är sig dykningen lik. Och det stannar inte där, kärleken till och fascinationen för världen under ytan – oavsett vad som driver oss dit och hur – är en och samma. Vi reser, kånkar, utbildar oss, testar, övar, utvecklas och kånkar igen, idag precis som då.

Som en nästintill sanslös tillfällighet passerade Ambri vraket Thuntank som förliste i Lurö Skärgård på 60-talet. Det är ju inte var dag man passerar en förlist fartyg som ligger med avgjord slagsida på grund så självklart filmades det! Nästan 50 år senare deltar KSDK´s dykare i ett försöksprojekt med Vänermuseet för att utforska vrak och ett av de vraken man då dök på var Thuntank!! Av alla tusentals vrak i Vänern. Nästan läskigt! Lena och Anders som var med på vrakexpeditionen kände igen vissa delar, det mesta var förruttnat. Men ändå!

Jag, som inte ens var född eller påtänkt när dessa resor gjordes kan konstatera att Kiel har förändrats, Köpenhamn har förändrats. Men längs västkusten är det sig likt. Lysekil går då inte att ta miste på, Marstrand har ändrat karaktär väldigt men går inte heller att missa. Hamburgsund nja, det är i alla fall en annan färja idag. Inte långt därifrån, på Kiddön söder om Hamburgsund, tillbringade undertecknad första sommaren, inte ens ett år gammal 1972. Ganska troligt passerade Dykbåten eller något annat flytande KSDK-projekt stranden där jag satt och käkade sand. Historiens vingslag sveper förbi..

Tack Kenneth och Sven för att ni tog tag i detta, jag känner att vi har all anledning att återkomma i ärendet!